bestäm själv

Jag försöker banta i sommar och nytänkande nog med en liten app. Men jag blir mer och mer frustrerad dock över den där appen och hur kontrollerande den är, är detta framtiden verkligen. Så sorgligt. Fick notiser jämt om allt möjligt, så jag fick stänga flödet. Jag har tex haft svårt att höja musiken under mina promenader. Appen meddelade mig förmätet att ljudvolymen är perfekt för min åldersgrupp, den är alltså synkad med ljudet? 😦 Drick två glas vatten och var tacksam över den hjälp du får typ. Sen ska du svälta i sex timmar, you can do it. Stay strong! Jag känner att jag snabbt blir tvärtemot, av nån anledning. Jag vill bestämma själv.

Lite så blev det med min facebook sida som jag stängde ner för några veckor sedan. Väldigt roligt och tacksamt forum men fb gjorde även notiser varje gång jag gick in. Hela tiden fick jag påminnelser om när det var dags att publicera, nu väntar dom, nu har dom fått vänta för länge..  och idel tips på hur jag kan få så många följare som möjligt. Vilka som helst, bara följare. Sedan att även visa på hur billigt det är att marknadsföra inlägg, skitsamma vad jag skrivit bara det sprids till så många som möjligt, för om det är många så kanske reklamintäkter skulle intressera mig?

Därför la jag ner, och tänker att är du här nu och läser så gör du det för att du vill och du har sökt upp mig, inte tvärtom.

 

roller och positionering

En kollega till mig hade tagit med sig egenodlade dadlar till jobbet och jag fick ta en hel klase, tänkte att det skulle vara kul att visa barnen hemma och smaka på färska dadlar som den supermamma man gärna vill vara och erbjuda sina barn exotiska upplevelser utifrån de förutsättningar man getts. Nåväl, inlägget ska inte handla om exotiskt frukt men är en viktig ingrediens till vad jag ska berätta, egentligen.

Det var en stökig klass, den fjärde lektionen på dagen och lite tålamodsprövande grupper dessförinnan. Det är tre elever egentligen som ställer till det, två av dem störde undervisningen och avbröt hela tiden. Som bildlärare förväntas jag gå igenom ganska komplicerade saker, bilder som handlar om sex t.ex. Jag valde att undervisa kring det form av könsnormer i reklam, och det var alltså under denna genomgång som två av de tre killarna satt skarpladdade med frågor. En avbröt mig genom att tex. fråga hur det känns att ha sex?

Jag ses som en känslig person och jag har ofta lite överdrivet tvingats bearbeta det, Det är många som faktiskt har burit sig väldigt illa åt mot mig och då har jag allt för ofta försökt förstå varför jag blir ledsen, varför jag är så känslig? Även när någon uppenbarligen faktiskt valt att såra mig och att jag då har all rätt att bli både ledsen och arg. Det är så lätt att säga att jag är känslig, att jag överreagerar. Jag gör det lätt. Det här är ganska vanligt bland kvinnor, det är en bieffekt av undertryckt ilska eftersom allt för vidlyftiga aggressiva känslor inte ses som passande för flickor. Man ska gråta stillsamt och prata med någon om varför man är ledsen. En normgivande kultur snarare än fostran även om det är svårt att dra en gräns för vad som är vad.

Hur det känns att ha sex? Jag kände frågan som nålar i ryggen, hur klassen höll andan, hur jag kämpade med att inte vara överdrivet känslig. ”Har du aldrig haft sex med någon, din stackare?”, svarade jag tillbaka. Pang på bara, härskarteknik, tryck ner ungen och visa hans plats. Tekniken är ful, klassen skrattade gott och han blev måltavlan för narrandet.  Nu är det prestige, han gav sig inte och var snabbtänkt – och det gillar jag. Fick styrkan tillbaka, få klarar cliffhangers med mig, jag är också snabb. Han la huvudet på sne och sa ”Men jag vet ju att du har tre barn, så du måste ha gjort det minst tre gånger.” Nu var ändå kommunikationen en annan, mjukare, även om det var tålamodsprövande. Ja, jag stannade upp och informerade om att varken jag eller någon annan behövde berätta om sitt sexliv bara för att någon är nyfiken och att det just nu var helt fel tillfälle att ställa en sådan fråga. Det lugnade sig, för att ytterligare trappas upp av den andre eleven. En elev som ofta slår på krokodilhjärnan och har svårigheter mognadsmässigt att förstå sociala nyanser. Då räckte det, och jag bad grabbarna att lämna klassrummet. Ganska snabbt därefter började den andre springa runt i klassrummet och gapade osammanhängande fraser, tätt följd av hans elevassistent som sprang efter. Till slut hamnade eleven i mitt arbetsrum där han gömde sig. Det är då dadlarna kommer in i historien. Lokaliserad och omringad med ett stadig tag om ena armen av elevassistenten på väg ut vänder sig grabben om, spänner ögonen i mig, pekar på dadlarna och frågar. ”Är det dom du fingrar på när du sitter här inne och pullar?”

I likhet med alla kvinnor har jag fått höra det mesta på krogen. Det finns väl nån slags självinsikt i de kommentarerna om att tåget gått men att det stora intaget av alkohol gör att han skiter i det. Han valde fyllan all in. Nu är det nyktra barn på min arbetsplats. Jag kände ett obehag och jag hade velat avbryta lektionen, men det gör man ju inte. Man går ju ut i klassrummet och  låtsas som ingenting har hänt. Man ska tåla, inte vara så jävla känslig. Inte ta det personligt, inte ens när det är personligt.

Jag fortsatte som vanligt men hörde min röst brytas. ”Ni hör att jag blev ledsen, så jag ska bara samla mig en stund.”, sa jag då. Och jag stod där i en stund som kändes som en evighet. I tystanden bröt en pojke av ”Ta den tid du behöver Malin”. Det knöt om strupen än mer men kändes ändå gott.

Jag hade svårt att återhämta mig, grät inte men var ledsen, så jag valde att fånga stunden. Det kändes konstigt att bara fortsätta genomgången så jag uppmuntrade istället till att prata om vad som hade hänt.

I början av denna text berättade jag att det är tre elever egentligen som ställer till det. Den tredje eleven som inte fällt kommentarer under genomgången, ej heller stört undervisningen, han menade att ämnet var känsligt. Därför hade de andra reagerat. Det här är intressant. Jag tror snarare att ämnet var känsligt för honom. Jag vet det för vi har pratat om det flera gånger, bla blev jag till slut tvungen att föra vidare lite skam fyllda saker hem. Jag vet också att han tyckte det kändes orättvist, och att jag hade överreagerat och varit allt för känslig. De två elever som tycktes vilja krossa mitt hjärta, snarare kanske vill vinna hans? Visa lojalitet och mod.  Under genomgången satt han med ryggen mot mig och mitt emot de två grabbar som hela tiden störde. Han som inget sa, inget gjorde, spelade en nyckelroll i det inträffade.

Jag vill inte vara nån slags Sherlock Holmes här, man kan inte analysera alla stunder men genom att göra det vid ett par tillfällen så har man chans att lära sig mer om varför det blir som det blir. Jag är själv helt såld numera på positioneringar, vad som kan utgöra hinder och möjligheter i mötet med varandra som elever, som elev och lärare, elev och undervisning. Allt för ofta tänker vi i roller. En roll kräver att man letar egenskaper som passar in i den rollen, och den förklarar inte varför en elev så gott som kan byta skepnad mellan salar och ämnen. Hur ofta har man inte suttit och gnällt över en elevs bristande uppförande och en kollega intill kläckt ur sig ”Men hos mig är han jättetrevlig, hur gullig som helst!” vilket skapar frustration och förvirring och tolkningsutrymmet att det måste handla om m i g. Eller tvärtom, hos mig är han toppen men inte hos någon annan. Det skapar också tolkningsutrymmet att jag kanske är t.ex. för snäll och kravlös, eftersom det inte passar in i den roll som eleven har getts.

Till historien hör även att jag valde att anmäla incidenten som kränkning. Det måste man göra tycker jag, det handlar om min arbetsmiljö och att jag faktiskt kan bli sjuk om dagligen utsätts för beteenden som är kränkande och nedvärderande. Till skillnad från när man gör en polisanmälan, vilket jag gjorde i annat sammanhang för ett par år sedan, så fick jag ett ärendenummer som jag lätt kunna föra in på polisens hemsida för att se händelseutveckling i just min anmälan. Där fick jag veta hur man arbetade med min anmälan och jag fick även telefonnummer till personer jag kunde kontakta. När man anmäler något i skolan försvinner denna i en stort svart hål. Därtill är det är inga roliga saker man skriver i sin incidentrapport, särkilt inte som man upplever sig kränkt av barn. Det är svårt att skriva vad elever har sagt till mig, utan att veta vem som läser. Där det inte finns transparens kan jag lätt bli orolig över att godtyckliga antaganden och frågeställningar kring mitt agerande ställs. Jag har ju med all säkerhet också getts en roll.

 

Kändis för en kvart

Fifteen minutes of fame är ett välkänt uttryck som står för en kortlivad publicitet eller kändisskap för en person eller fenomen, och som många också vet är det Andy Warhol som står bakom. Lite rolig fakta är dock att uttrycket är inspirerat av en mening som Andy Warhol kläckte ur sig och som även dök upp i programmet för Warhols första museumutställning 1968, som dessutom hölls på moderna museet i Stockholm. Anledningen till att Europa, och då med start i Sverige, fick ta del av Andy Warhols verk på museum var att han sågs som allt för kontroversiell för USA. Det är få förunnat att göra en konstutställning på museum, det är inte riktigt samma grej som på ett galleri, större och mer invigt i konstetablissemanget. Ställer man ut på museum så man erkänd. Här finns mycket att berätta om för elever. Kanske var det också bra att Warhol gavs ett gott mottagande för sin konst 1968, eftersom han avslutade det året med att utsättas för ett mordförsök? Även där en kvarts publicitet för Valerie Solanas och hennes SCUM manifest då förkortningen står för society for cutting up men och på intet står för feminism även om hon gärna kallade sig radikal sådan, men visade sig vara schizofren, vilket är något helt annat.

Skärmavbild 2020-07-06 kl. 16.22.29Fifteen minutes of fame är fortfarande väldigt aktuellt och speglar i stort vår tid och våra  lättillgängliga medier. Senast idag publicerar en av våra kvällstidningar ett reportage , om nu nån undrat kring följderna för Eva, eller Kräk-Eva som hon fortfarande kallas, hon som kräktes i TV för tretton år sedan? ”Jag har fått jättemånga jobberbjudanden och haft otroligt kul. Jag har upplevt saker som jag annars aldrig hade fått uppleva” , menar Kräk-Eva enligt kvällstidningen. Ändå en lite svår chansning att ge sig på, tänker jag, trots alla fördelar.

Andy Warhol, som hade en tidig yrkeskarriär inom reklambranschen hade både fascination och avsmak för massmedie- och varusamhället. På många sätt drev han med kapitalismen och utnyttjade detta i sitt konstnärskap då mottagaren ständigt tvingades bearbeta vad som egentligen var konstens värde, innehållet eller varumärket? Han drevs också åt att bli en kommersiell konstnär, en ganska medveten och beräknande sådan, då han byggde upp sin egen image mer än att överträffa sig själv i hantverket inom konstnärskapet. Och att det gick i ett vänstervridet 60-tal är ju anmärkningsvärt bara det, alla tycktes ju på hugget då, men Warhol blev folkkär och är än idag en konstnär vars bilder många känner igen.

Men hur gick det för Kräk-Eva? Storyn kring henne är också intressant och även hett ämne inom nutidskonst. Det visade sig att Eva kräktes p.g.a. av svåra menssmärtor och därmed startade en ”mensvåg” över Sverige där det ena ledde till andra kring ämnet mens.  Mens är en kvinnofråga då alla kvinnor, nångång, har mens men med tanke på hur denna och/ eller kanske hormonerna som sätts i omlopp kring mensen, påverkat kvinnors historia så är det i mitt tycke inget löjligt ämne.

Skärmavbild 2020-07-06 kl. 17.46.31Arvida Byström är en konstnär/ fotograf som jag tagit upp i annat sammanhang i undervisningen, och 2014 var hon en av elva konstnärer från flera länder vars konstnärliga tema var just menstruation i en gemensam utställning som kallades Period pieces. Ja det här med menskonst är ju en debatt i sig, och det blir ju även lätt feministiskt vilket man får vara förberedd på då en del gärna vill tro att det är i storleksordningen Valerie Solanas. Och det klart att det är kontroversiellt och kan rentav upplevas äckligt, men killar har väl också äckliga grejer för sig i.s.f. och diskussionen handlar väl i stort om att öppna arenor för oss själva för att kunna bli sedda på rätt sätt av varandra, ur ungdomars perspektiv. (En parantes, jag och min yngsta dotter följde slaviskt Robison – ett program där Clara Henry var med. Clara är för mig bloggare och hon har varit programledare i Melodifestivalen men jag kan ju säga att alla tjejer jag pratade med i skolan känner Clara via hennes menspodd, vilken jag också förstod var bra.)

Andy Warhol hade nog inte gjort en grej av mens direkt, just för att det inte skulle vara en del av hans image eller gå att sälja. Häri finns också viktiga perspektiv på konst, vad vill man förmedla? Var går gränsen mellan budskap och privatliv? Alla är vi ju även bildproducenter numera så frågorna är relevanta. Konsten, eller publicerat bildspråk,  är också alltid ett möte med betraktaren och det som kanske provocerar mest är också det man mest behöver veta mer om? Och varje bild har sin egen lilla berättelse, eller hur?

Det här med språk

Jag var hemma hos en kär vän till mig häromdagen som är väldigt duktig på språk. Hon var förstås nyfiken på mina ungars val av språk i skolan och själv tog jag upp mitt dilemma med engelskan. Jag vill ju så gärna klättra högre upp studiemässigt och ska jag klara en forskarutbildning så måste jag kunna hantera engelska, vilket jag i nuläget helst undviker. Hon menade att har man bara en god grund så fixar sig allt, det är bara att komma ihåg och omsätta nya ord. Det kändes ju väldigt hoppfullt. En gång i tiden hade jag ett väldigt stark engelsktalande språk och har faktiskt bott ett år i USA där flera av mina nya vänner gissade att jag var från Kalifornien snarare än Sweden. Sen är ju USA som det är, underbara människor men jag blev ofta besviken när jag började tala svenska men en annan ”from Sweden” och återigen tvingades inse att det var mormors moster som kom därifrån och det enda svenska som fanns kvar i den släkten var de ljusblåa ögonen.

Nåväl i sommar har jag tänkt att ta igen lite på forskningsområdet inom Bild. En studie som jag upplever viktig för bildämnets räkning är Enabling media av Ingrid Forsler på Södertörn. Jag vet inte exakt vad den handlar om, den är ju på engelska, så i ren panik hörde jag av mig Stefan Paulsson numera på RISE och tipsade honom om en jäkligt intressant studie ihopp om att han skulle blogga om den och samtidigt leverera lite ”good news” om bildämnet. Då skulle jag få en övergripande förförståelse av studien och därmed kunna gå in på intressanta smådetaljer. Nja, nu visade sig att han inte kommit så långt med där, än. Nåväl, han har alltid viktiga grejer på gång Stefan och jag får väl helt enkelt träna upp min engelska genom att läsa Ingrids avhandling. Jag frågade henne faktiskt vid nått tillfälle vad den handlar om varav hon skrev tillbaka; Avhandlingen undersöker föreställningar om medieteknologier i bildundervisningen i Sverige och Estland. Syftet är att förstå hur medier, i en utvidgad bemärkelse, bidrar till att strukturera hur vi tänker kring utbildning och fostran. Avhandlingen anlägger också ett temporalt perspektiv och försöker förstå hur detta tänkande också bygger på en förståelse av det förflutna samt på föreställningar om framtiden och framtidens medborgare. Teoretisk utgår avhandlingen från mediehistorisk och mediefilosofisk litteratur kring medier som strukturerande för tid och rum, samt ifrån det framväxande fältet medieinfrastrukturforskning. Det senare har också inspirerat till avhandlingens metodologiska ansats för materialinsamling, som är en kombination av etnografiska fältstudier och intervjuer, och visuella/kreativa metoder som videopromenader och workshops.

Här har en mycket kvar att lära, även på svenska. Frågor på det? Nä, jag kom inte på en enda.  Det jag dock känner och tror är att studien är av stor vikt för bildämnets utveckling då den tar upp hur och varför ämnet kan interagera med visuell kultur på internet via sociala medier och att det finns en urkraft och kompetens bland bildlärare att fånga upp det, att vi har en enorm förmåga att utveckla ett reflekterande tänkande kring det hos våra elever, vilket är superviktigt för våra barn. På sikt medför det att MIK, medie-och informationskunskap har smygit sig in i bildämnet och blir en del av elevernas digitala kompetens i skolan. Alltså vi vet inte så mycket om vilka kompetenser som krävs i framtiden, men att kunna läsa bildspråk som sprids via nätet och framförallt ha förmåga att sålla och analysera propaganda – ja, där finns vår nästa exportvara. Våra kids.

long time no sea

Jag vet inte hur ofta en människa gör ödesdigra val, och några kanske mer än än andra? En sommar för 22 år sedan valde jag att flytta från Varberg till Borås. Som du kanske anar så var jag väldigt naiv på den tiden och jag har sedan dess ständigt tvingats spegla mig i vem jag är i förhållande till var jag är. Än idag får jag stå till svars för varför jag valde att flytta till Borås? Främst då från Varbergare. Det har med relationen mellan städerna att göra, vilken Boråsaren verkar vara mer lyckligt omedveten om.

Jag växte upp i det lilla fiskesamhället Träslövsläge, det Boråsaren kallar för Träslöv men som jag alltid betraktat som Läjet. Träslöv är nått helt annat där havet bytts ut mot landsbygdens ängar och tätt packade villaområden, utan campingplatser i sikte. På Läjet valde mina föräldrar i mitten på 70-talet att bygga en villa i utkanten av byn, den delen som av Läjsingar kallades Pakistan, d.v.s. ”packet från stan”. Jag kan därför väl identifiera mig med att vara utlänning i den svenska småbygden, att vara barn i två kulturer som krockade både i livstil och språkmässigt., trots allas svenskhet.

”Hocken e detta för däka?” minns jag en vindfårad tant fråga när mina nya sommarsandaler som femåring fått mig att gå nästan ner till hamnen i Läjet, då jag också grät ohämmat av rädsla för alla torra fiskar som hängde i trädgårdarna utanför de grådaskiga trähusen, som numera är värda miljoner. Det kändes som ett farligt område för ett barn och jag var faktiskt under större delen av min barndom rädd för att de tysta och karga människorna där kanske skulle få för sig att äta upp mig? Så konstiga var dom, och jag för dom. Det som dock alltid lockade var den påstådda talande fågeln utanför den lilla mataffären mitt i byn, ett på den tidens kreativa marknadsföring.  Där stod vi barn i timmar och stirrade på den svarta korpen och tålmodigt väntade på att den skulle kläcka ur sig något som lät som ett riktigt ord, medan våra föräldrar fick tiden att gå inne i den pittoreska butiken som kanske väckte deras barndomsminnen vid liv?

Mina första år i skolan präglades av kristendom och psalmer på tramporgel i det stora trähuset intill kyrkan som numera är äldreboende, tills några föräldrar från Pakistan gaddade ihop sig och startade en hem-och skola förening och krävde att man skulle följa den nya kursplanen och istället lägga krut på temadagar och grupparbeten, egenodlade grönsaker och en aktiv skolgård. Det skapade ytterligare spänningar i samhället, våra omtyckta fröknar som alla tycktes vara i odödligt gamla och även var antingen systrar eller kusiner med varandra gaddade ihop sig i en märkbar surhet inför det nya och främmande. De finns föresten avbildade i taket i byns kyrka och vi barn fick veta att alla Läjsingar var just sådär lika varandra på den tiden när våra fröknar var små.

På sommarloven invaderas samhället av högljudda turister med för små cyklar och kulörta, blanka tvådelade overaller, lite finare träningskläder som man skulle ha semester i med tillhörande fiskehatt, dvs Boråsare. Barnaskocken kring den talande skatan väckte sig irriterande stor. Boråsarna skulle bli skettbruna i applaviken, så vad gjorde de då på Läjet? De var ett fenomen som alla lärde sig att hata och fick ”packet ifrån stan” att bli accepterade av ursprungsbefolkningen. Jag tänker nu att hela mitt liv har präglats av att inte blanda ut sig, att hålla gränser och acceptera varandras integritet samtidigt som man själv haft fullt upp med att anpassa sig, även till andras gränser och vad som utgör nya möten då yttre hot alltid varit till en fördel.

Varberg var nått annat när jag växte upp. Idag en myllrande stad där man knappt känner igen nån från det lilla, där alla kände alla. Det fanns två högstadieskolor i stan, Påskbergsskolan och Håstenskolan. Det är viktigt, även där ska man inte blanda sig hur sig som helst. Skolkatalogen luslästes och än idag, i min Varbergs generation har man väldigt dålig koll på medmänniskor som är tre år yngre eller mer, de finns liksom inte. De var nobodys, fram tills man är tvungen att alliera sig med varandra i typ Borås. Vi är några stycken som gjort en liknande resa, och vi har genast blivit lojala med varandra oavsett ålder.

Om jag numera blir igenkänd i min gamla hemstad Varberg så är det ganska stor sannolikhet av någon i ungefär samma i samma ålder som jag och konversationen startar ofta med just frågan ”Påskberget?” dvs vilken högstadieskola jag gick på? Gick vi inte på samma så dör ofta konversationen ut, men två påskbergare däremot vill gärna reda ut olika saker som vilka som gick i samma klass och efter det vilka man känner, vad de gör nu, och har man tid och flow så går man all in och pratar om vilka man är släkt med och om man känner varandras släktingar. Boråsare älskar att prata prylar och saker man gjort och upplevt, Varbergare pratar hellre och oavbrutet om vilka man känner. Lite som att prata om nästa måltid när man sitter och äter, vilket också är ett vanligt samtal i Varberg och då också kring  vem man ska äta med nästa gång. Kanske nån som någon annan också känner, eller är släkt med?

Det här kan ju tyckas väldigt mysigt och familjärt men jag tänker också att har man minsta tillstymmelse till integritet så kan det vara lite jobbigt att allt går att lösa genom att man känner nån? Man känner nån som känner nån som jobbar på banken, man känner en rörmokare, Leif på bilhallen, min kusin har en kompis osv.  Eller så gör man det inte. Eller så tänker man att det inte är okej, att andra saker ska spela större roll så alla får en chans, även de utan kusiner och kontakter.

Enligt all statistisk kommer mitt liv att bli långt just p.g.a .av valet jag gjorde för 22 år sedan. Dels är det min akademiska ryggrad som ökats men jag vill nog ändå tro att det som spelar mest roll är att jag tvingats öppna mig för nya lösningar av livet och tänja på gränserna. Både egna och andras.

 

all in, over and out

Skolavslutning fyller mig numera med vemod. Dels för att man släpper iväg elever som äntligen blivit redo på nått vis men också för den kärlek man omsatt.  Vissa elever träffar man senare i livet, de ingår i ens cirklar på nått vis, som mannen och kollegan som numera hunnit bli en bra bit över trettio men som jag fortfarande presenterar som en av mina små pojkar. Eller som när jag var inne i en affär för ett tag sedan och bad om att få byta det jag köpt och fick höra att det var helt okej att bara ta det jag behövde. Tacksam, mest för att slippa tjafs,  hörde jag bakom ryggen expediten säga till kollegan ”Det är lugnt, hon var min bildlärare”. Jag har säkert tusen exempel till på vad allt jag gett har kommit tillbaka på olika sätt, som ett slags samhälleligt kretslopp. Jag tänker ofta på det. Att någon av de här ungdomarna som  jag har träffat varje vecka kommer att göra skillnad för mig i framtiden, jag vet bara inte vem. En gör bäst i att helt enkelt gå all in med alla.

Tanken för dagen

Vilken crazy tid det är nu. Men vågar man vara och se andra som människor i första ledet så finns det en hel del sköna stunder kvar. Dagarna fylls med prat om betyg och jag har ingen egentlig strategi för det där, jag tar det efter dagsform och några samtal blir längre än andra, Det är ju så otroligt tacksam egentligen att ges stunder där man också själv kan lära sig grejer, ungdomar är ju så härligt kloka och öppna.

En elev slog sig ner i godan ro i mitt arbetsrum häromdagen trots att det egentligen inte var ett så roligt möte vi hade framför oss. Det blir F och terminen har också kantats av lite stel stämning mellan oss minst sagt, men nu satte han sig avslappnat i soffan och såg ut att vilja sitta där ett tag. En får passa på, kände jag nöjt. Jag var ganska mån om att tinga en gammal soffa när personalrummet skulle rustas upp med nya möbler trots att jag personligen är väldigt irriterad på den här enkla tricket, jag tycker att möten ska hållas vid konferensbord – för det händer någonting när man sitter i en soffa. Man babblar på helt enkelt, om det mesta. Och ja, det blev ett bra och långt snack.

Jag har börjat prova mig fram med ett slags ”pratstöd”, det handlar väl lite om var startknappen sitter, vad skulle få dig att blir mer intresserad och motiverad i ämnet? Det är en bunt olika påståenden att bläddra igenom, som eleven antingen kan rangordna efter individuell betydelse eller fastna vid något specifikt. Det har blivit väldigt bra de få gånger som jag hittills använt mig utav det. Eftersom jag är bildlärare och träffar elever en gång i veckan så tar jag inte för givet att vi kommer att få en djupare relation och just den här specifika eleven har satt ribban rätt högt för personlig integritet och visat en ganska stark ovilja till samarbete.

Nåväl, grabben fastnade vid ”få belöning” som ett sätt att öka intresset.  Jag vaknade till direkt för den här eleven gör ju inget annat än glor på sin mobil (ja, jag tillhör sorten som inte får loss mobilen om eleven bestämt sig för den ska användas). Så jag menade på att eleven belönar ju sig själv hela tiden? Det är ju allmänt vedertaget att sociala medier triggar belöningssystemet så för att få mobilen mindre intressant kan ju vara att börja fundera på andra slags belöningar, eftersom detta är något som betyder mycket för honom. Här hade jag ju önskat att jag kunde presentera spelifierat lärande, tänk om den här kursen skulle vara något för dig? Fått designa sin egen spelkaraktär, miljöer och arbetsuppgifter därtill med perspektiv och färglärare, bildanalys i en slitsad bana att levla upp i. Men där är jag förstås inte, än. Så nån liten tråkig kompromiss får ske.

Just ”få belöning” har hamnat ganska högt i de få samtal jag haft hittills med ”pratstödet”. Tillsammans med ”få större förståelse för varför vi gör bilduppgiften”.  Fortsatt ”att det känns enkelt”  ”få positiv feedback av läraren” och ”att läraren tycker om mig” är, utifrån ett litet sammanhang, nuvarande topp fem på listan på vad som skulle göra en (av mina) elever mer motiverad och intresserad av ämnet. Det ständiga gisslet att få eleven att lära för sin egen skull och öka sitt personliga engagemang är viktigt. Därtill kommer att själv ta ansvar för att se till att ges all tillgänglig information om diverse uppgifter och se sin e g e n  roll i prestationen och inte fokusera på lärarens brister handlar väl mycket om dessa topp fem? Grundläggande är att få förståelse för vad som ska göras och varför och den motivationen kan ju grunda sig på allt ifrån nyfikenhet till allmänbildning/nytta och häri borde man ju ha ganska bra verktyg som lärare genom BFL och varierad undervisning, hur man presenterar uppgiften och sätter den i ett större sammanhang och ser över sina argument för uppgiften. Feedback och uppskattning. Har vi pratat om nått annat de senaste åren? Finns jättemycket kunskaper här. Det betyder ju även att eleven har en vilja och att jag kan skärpa till mig ytterligare för att ge bästa möjliga förutsättningar för denna att lyckas. Jag har inga problem med att ta det ansvaret, tvärtom. Är det nån man enkelt kan förändra så är det väl en själv? Jag har varit sambo i nästan tjugo år så att ta sig an någons annans förändring, det är betydligt svårare. Nästintill omöjligt.

Att ”det känns enkelt” tolkar jag utifrån min arena – för bildskapande är väldigt kul när man upptäcker lösningar som är enkla att göra men som ger effekten av att man är ett konstnärligt proffs. Det handlar inte uteslutande om att slippa undan. Handen på hjärtat, det är ofta pojkar vi talar om när detta motstånd till undervisningen drillas igång. Och det är då också lätt hänt att blicken grusas av stereotypiska könsroller och de normer och egenskaper man lätt tillskriver de olika könen. Därför är det ju också viktigt att undersöka orsaken bakom ett motstånd innan man själv tar all makt.

Bildämnet har också den stora fördelen att det finns nio kunskapskrav som man med lätthet kan variera och omsätta flera gånger på ett läsår. Av den anledningen är det också enkelt för elever att ges betyg E och uppåt i bild. Ett F står i stor utsträckning för att man aktivt har valt bort, valt att inte vara delaktig.

Ja, det var tanken för dagen. Rätt nöjd med tanke på omständigheterna och hur trött och vissen jag känner mig den här tiden.

En vardag fylld av kön

Under våren har jag påbörjat en uppsats i hopp om att nå en magisterexamen. Det jag främst vill närma mig är att ge förklaringsmodeller för skillnaden mellan pojkar och flickors betyg. Pojkar presterar överlag sämre i skolan än flickor, och då i synnerhet i ämnet bild. Därmed ses också ämnet som det mest könade. Den största och egentligen enda anledning till flickors framgång i ämnet beskrivs i den nationella utvärderingen som att flickor överlag är mer intresserade av bild. Därav blev även ett genusperspektiv på ämnet intressant, tänker jag,  och numera sedan en tid tillbaka har jag irrat omkring på denna komplexa väg av könsroller.

Det är också en något tung sten att vända för man ska ju  varken se eller göra skillnad mellan pojkar och flickor. Ändå görs det, väldigt ofta, och med normgivande sanningar som sällan ifrågasätts eller nyanseras. Men lite svårt att prata om så jag kan ju vara först ut och erkänna att jag lite småsvettig kommit till nya insikter allt eftersom. Forskning visar bla att det är just i lite mer avslappnade sammanhang under lektionstid som lärare släpper loss de värsta steroetypiska föreställningar om kön och jag kan ju verkligen babbla på om saker som inte har ett dugg med undervisningen att göra. En dag skrev jag upp alla samtalsämnen jag involverats i. På listan står Corona och flockimmunitet, Paulo Roberto, hur man ska uttala ordet kex, senaste avsnittet av Robinson, olika hundraser och billiga balklänningar och typ femton andra samtalsämnen där jag fritt och glatt pratat på. Jag fick dock inse mig besegrad då klockan bara var halv elva på förmiddagen och jag har ju liksom annat att göra än att dokumentera mig själv. Jag fick helt enkelt hålla truten resten av dagen, och kanske bäst så.

Flickors intresse, jag kunde inte släppa detta efter att jag läst det i den nationella utvärdering. Att det skulle vara självklart och även så avgörande? Häri kan det vara bra att ta en tankevurpa kring vilka egenskaper man tillskriver de olika könen och vad det eventuellt kan få för konsekvenser?

Nåväl, tog en paus från den tyngre texten. Nånting av värde lär det bli så småningom men det är också väldigt slitsamt att lära sig så mycket nytt, särskilt om något man tror sig vara lite bättre på än vad man faktiskt är.

Bildämnets vecka

Skärmavbild 2020-04-20 kl. 08.07.28Efter en veckas studier och ett påsklov utan något som helst umgänge, bara med den egna familjen så var det dags att gå till jobbet igen.

Det var som om inget hade hänt , med en känsla av att Corona var lite påhittat och inget som egentligen angick oss. En fick lite grann svälja sin oro, streta på som vanligt och jag träffade drygt hundra personer redan första dagen.

I lördags vaknade jag med halsont och feber. Kanske har jag brustit i min handtvätt, varit lite för nära elever i handlednings situationer och inte använt den hemgjorda handspriten i personalrummet tillräckligt ofta? Jag undrar också hur många av mina elever som tvättar sina händer överhuvudtaget, och minst tjugo sekunder?

Nä, jag inte för att skolan ska stängas men det är mycket tankar som bubblar upp av själva situationen. Jag har varit väldigt förundrad över hur  kollegor på nätet tycker situationen är ”spännande” och ”lärorik” och att det är nu man ska visa prov på innovationer som att använda kylskåpet som whiteboard vid hemundervisning. Och jag blir också lite stressad, kanske vilsen i vad som egentligen är viktigt just nu? Jag får ju ofta höra att jag är kreativ och nytänkande men den här situationen gör att jag stänger av den kranen. Det här är inget som jag känner att jag vill eller har lust att lösa med finurliga undervisningsmetoder. Det är som det är. Jag vill bara umgås, prata, göra minsta möjliga och ha det så konfliktfritt som möjligt bland mina elever. Och säga ordet Corona minst två gånger i timmen typ, med lite olika perspektiv. Där har ännu inte kreativiteten sinat.

 

Välkommen

Skärmavbild 2018-08-10 kl. 08.54.21I rubrikerna ovan har jag samlat och putsat till gamla blogginlägg som ett sätt att samla mina erfarenheter.

Lite mer spontana infall kan du läsa om i inläggen till vänster då jag skriver av mig under läsåret.

Väl mött/ Malin