På skolan går vi just nu en kurs i TMO, trauma­medveten omsorg. Den väcker många tankar hos mig, inte bara om eleverna utan också om oss som vuxna i skolan. Det verkar snarare vara regel än undantag att människor bär på olika erfarenheter och trauman som färgar hur vi reagerar. Och i läraryrket, där den emotionella belastningen är stor, blir det intressant att fundera över mina egna sårbarheter. Vad triggar mig – och varför?

Den strategi jag oftast fått höra under min lärarkarriär är: ”Ta inte saker personligt.” Den återkommer som ett mantra. Och varje gång jag försöker förklara att vissa beteenden faktiskt är riktade mot mig som person, så möts jag av samma reaktion: ”Men ta det inte personligt!” – och många nickar. Jag får sällan fram min poäng.

För visst finns det en risk i den hållningen. Vi säger till våra elever att ”om du upplever dig kränkt så är det en kränkning”. Det är elevens rättighet att avgöra. Men vi lärare? Vi ska vara teflonpannor. Ingenting får fastna, allt ska rinna av. Kanske är det därför jag ibland känner mig avskärmad – som om mina känslor inte riktigt räknas.

Jag minns en klass jag hade, svår att nå och ännu svårare att bygga tillit i. Det fanns dolda kränkningar i gruppen, vilket gjorde att diskussioner aldrig blev öppna. En gång fick eleverna under en mentorstid skriva ner två saker: på en lapp vad de var nöjda med i klassen eller skolan, och på en annan vad de ville förändra. Jag samlade in lapparna, och skulle vara den enda som läste dem.

I högen låg en lapp som stack ut:

”Gå dö din hora du e ful lek inte stark din hora jag dödar dig vem tror du att du e.”

Min första tanke? Att vi skulle prata om den senare, i samband med vårt arbete kring våldspyramiden. Att använda den som exempel i ett gemensamt samtal. Det var först när jag tog upp idén i arbetslaget som det slog mig: orden på lappen var inte bara ett exempel på våld. Det var ett hot. Det var grovt kränkande. Och det kan ha varit riktat direkt till mig.

Först då blev jag lite tagen av situationens allvar och min idé tog en annan vändning. Jag valde att rapportera händelsen till rektorn.

Kanske är det just här som TMO blir så relevant även för oss vuxna. Att förstå våra egna reaktioner, våra triggers, och att ge oss själva tillåtelse att känna när något faktiskt gör ont. För om vi alltid förväntas vara teflon, vad gör det med oss i längden?

Och kanske är det här en av de största blinda fläckarna i läraryrket. Vi förväntas bära våra elevers trauman, förstå deras bakgrunder och samtidigt vara stabila, trygga vuxna oavsett vad vi själva går igenom. Men var finns vårt eget skyddsnät? Det pratas sällan om lärares känslor, triggers och gränser.

Om vi aldrig får tillåtelse att reagera, känna oss sårade eller ens kalla en kränkning för vad den är – hur påverkar det vår arbetsmiljö, vår hälsa och i förlängningen vår professionalitet?

Jag tror att vi behöver börja tala om läraryrket som inte bara ett intellektuellt och pedagogiskt arbete, utan också ett emotionellt. Och att även vi behöver omsorg som är trauma­medveten – inte minst för att orka finnas kvar för dem vi möter varje dag.

Texten handlar om erfarenheter från min yrkesroll och reflektioner kring läraryrkets arbetsmiljö. Syftet är inte att peka ut någon elev, klass eller skola, utan att skapa igenkänning och diskussion bland kollegor om de emotionella krav vi ofta möter.

Om du vill följa fler reflektioner om läraryrket, arbetsmiljö och vardagens små och stora utmaningar – prenumerera gärna på mina inlägg!

Det kom ett riktigt bra svar i en Facebookgrupp för bildlärare på frågan om hemligheten bakom en lång karriär i yrket: att uppskatta stunderna tillsammans. Det är väldigt många fina stunder och en värme och omtanke som vi kanske ibland tar för given.

Om man upplever det kämpigt med eleverna är mitt bästa tips att faktiskt umgås med dem ännu mer. Gå sakta i korridoren så att de hinner ifatt. Stanna upp när de frågar vad vi ska göra nästa bildlektion – och passa på att fråga om något helt annat, något som inte har med skolan att göra. Slå dig ner i uppehållsrummet en stund, även om det känns motigt just då och man kanske till och med hinner tänka: ”Vem vill ha mig här?”
Men sanningen är att det som ibland tar energi, också kan ge energi.

Jag brukar också spara på elevalster, särskilt från de elever som gärna vill utmana eller testa ramarna. Ämnet erbjuder ju en tydlig produkt av var de befinner sig på livsresan. Ibland har jag tänkt att jag borde göra ett bildspel av det för kollegiet. Det skulle bli både roligt och talande. För när man arbetar med tonåringar är just det perspektivet helt avgörande: att kunna se bortom dagens smådraman och ana den längre berättelsen.

Det har också funnits många tillfällen då jag i efterhand önskat att jag agerat annorlunda. Bildsalen är ibland fylld av barn och unga som med stor energi försöker få uppmärksamhet – och det kräver ett stort mått av tålamod. Men bakom det finns ofta något annat. Att känna sig sedd är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, och många elever vet inte alltid hur de ska uttrycka det på ett konstruktivt sätt. Då är det lätt att de hittar sina egna vägar för att bli sedda. Och där, mitt i röran av färgfläckar, prat och halvfärdiga arbeten, finns vår chans att förebygga: att möta blicken, ställa en fråga, visa att vi ser – inte bara det de gör, utan också vilka de är.

Det här är förstås lättare sagt än gjort när allt rullar på och man jonglerar både penslar, planeringar och plötsliga utbrott. Men kanske är det just den kvaliteten en erfaren bildlärare långsamt bygger upp, ofta utan att ens kunna sätta ord på det. En slags tyst kunskap som gör att det ändå fungerar – trots kaos, trots trötta dagar och trots att vissa elever testar gränser rejält. Kanske är det där hemligheten ligger: inte i en metod eller ett färdigt recept, utan i förmågan att fortsätta se eleverna, även när det kostar lite extra på, och i att uppskatta stunderna tillsammans.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.