En elev gjorde mig skogstokig. Jag kände ofta redan innan lektionen hur jag spände mig. Han var inte högljudd eller bråkig – bara sirligt elak. Respektlös. Jag valde att ringa hem.

”Jag vill bara uppmärksamma dig på att din son verkar vara väldigt smart. Han kan till och med ha talang i ämnet, med goda förutsättningar att lyckas”, började jag. ”Därför är det så synd att han väljer bort ämnet och inte samarbetar.”

Vi pratade en stund om hur svårt det kan vara att visa sina goda sidor. Pappan lovade att prata med sin son. Det tog tio minuter. Mission impossible – löst.

Jag tycker inte att jag ljuger. Jag lyfter det positiva, även om jag sett det i en mikrosekund. Det är där jag väljer att fästa blicken. Man ringer inte hem och klagar på någons barn. Jag minns själv när jag hämtade mitt första barn från förskolan och hennes favoritpedagog skämtade: ”Ja du… din älskling, vårt lilla monster.” Det var sagt med värme – men affekten slog in direkt. Vad säger hon om mitt barn?

Blodsband är något annat än en god relation. Det sitter i kroppen. Vi kan dö för våra barn. Det är inte riktigt så som pedagog.

Och om man nu ska ringa hem – då ska effekten vara värd ansträngningen. Vad vill jag säga? Vad är syftet? Att ventilera att jag haft en tuff lektion? Att bekräfta bilden av att jag är så dålig som eleven kanske redan sagt hemma?

Men måste man inte säga som det är? Nä. Faktiskt inte. Barnen är bara i början av sina liv. Jag mötte en gammal elev på Maxi häromdagen. Han log förvånat. ”Jag trodde inte du ens skulle hälsa på mig.”
”Men vet du”, sa jag, ”det var då – och den tiden varar inte för evigt.

Även han gjorde mig skogstokig en gång.

Förändring kräver mod och insikt – och det är sällan smärtfritt. De flesta väljer bort det. Det är för jobbigt.

Och som lärare måste man fråga sig: Vilka belöningar får eleven för sitt beteende? För det finns nästan alltid en fördel, även med det negativa. Det kan handla om att få makt, bekräftelse, slippa ansträngning – eller bara sluta lite tidigare.

(Inlägget är en bearbetad version av en äldre publicering.)

Som bildlärare i en skola med många elever som behöver särskilt stöd ställs jag dagligen inför komplexa utmaningar i undervisningen. Jag vill dela några tankar och erfarenheter kring hur anpassningar fungerar i praktiken – vad som fungerar, vilka svårigheter som finns och vad vi kan göra för att skapa en ännu bättre lärmiljö för alla elever. Mitt mål är att bidra till en ökad förståelse och en konstruktiv dialog kring detta viktiga ämne.

Som bildlärare med cirka 380 elever har jag väldigt många individuella anpassningar att ta hänsyn till i undervisningsprocessen. Dessa anpassningar är kopplade till elevens unika behov, såsom dyslexi, språkstörning, koncentrationssvårigheter, motoriska utmaningar, socialt stöd, diabetes och allergier – faktorer som alla kan påverka elevens vardag i skolan.

Det stora antalet anpassningar har medfört att jag ofta gör generella anpassningar – det vill säga anpassningar som syftar till att nå ut till elever med särskilda behov, samtidigt som de skapar en undervisningsstruktur som gynnar alla elever. Skolan jag arbetar på har till exempel tydliga anvisningar för en god klassrumsstruktur, såsom sittplacering, att skriva lektionens innehåll på tavlan, att redogöra för syftet med lektionen och att ge tydliga instruktioner kring förväntningar samt stöd i hur eleverna ska genomföra uppgifterna. Att samla in mobiltelefoner ses också som en god start för att skapa en lyckad lektionsstruktur.

Hur kan det då se ut när jag får en klass på 24 elever? Nedan följer ett utdrag från en klass där mentorer har delat särskilda anpassningar till undervisande lärare:

• Lyssna på arabiska när så är möjligt, nivåanpassade läromedel

• Inläsningstjänst, Legimus

• Kontrollera att eleven har förstått och kommit igång, checka av under lektionen, ge korta och enkla instruktioner

• Arbeta i små steg och med konkret material (en resurspedagog finns tillgänglig för att förklara ord och begrepp, dock ej i bildämnet)

• Möjlighet att gå ifrån en stund om eleven blir arg

• Samtal som stöd för att förstå sociala situationer

• Behov av bekräftelse och att bli sedd varje dag

• Stöd i att planera arbetet och lära sig hållbara strategier och metoder, gärna med extra genomgångar och bildstöd

• Behov av korta pauser (arbeta tio minuter, pausa fem)

• Eventuella tillrättavisningar sker via personal på särskild enhet

• Visuellt stöd och visualisering av ord och begrepp, avgränsad textmängd

För att hålla reda på elevernas behov har jag färgmarkerade sittplaceringar: Röd för elever som behöver möjlighet att gå ifrån om de blir arga eller behöver stöd i sociala situationer (lågaffektivt och förebyggande bemötande), rosa för de som behöver bekräftelse och bli sedda varje dag, blå för elever med språkliga behov som att lyssna på arabiska eller få korta instruktioner med visuellt stöd, och orange för elever med fysiska behov som diabetes eller allergier – dessa placeras nära utgången för att underlätta vid medicinering eller toalettbesök.

Mina gröna elever behöver ofta direkt återkoppling, och här gör jag individuella avvägningar utifrån att lära känna dem. Även om en elev med språkliga behov kan börja arbeta genom att iaktta sina bänkkamrater, kan en elev som behöver korta pauser och mycket stöd för att förstå syftet med skolan och lektionen behöva extra mycket stöd och tydliga instruktioner. Samtidigt kan konflikter uppstå, till exempel mellan en elev som behöver gå ifrån när hen blir arg och en elev som behöver mycket bekräftelse, vilket kräver både närvaro och noggrannhet från mig som lärare.

Under tiden kan en elev med språkliga behov ha börjat rita hemlandets flagga, långt ifrån lektionens innehåll trots att allt står tydligt på tavlan. Ibland lägger jag ut lektionen i ett blogginlägg som enkelt kan översättas till olika språk, men det är inte alla elever som kan läsa på sitt modersmål eller har erfarenhet av skola. Här kan appar som Say Hi hjälpa, men de kan också skapa pinsamma situationer som kräver att man gör det till en lekfull aktivitet där även svensktalande elever får lära sig några ord på nya språk.

Att nå elever språkligt är viktigt, men bristande förståelse beror inte alltid på språket – ibland krävs nya anpassningar. Jag planerar att göra anpassningar till mitt nästa projekt i masterutbildningen för att undersöka effekterna av dem och hur de kan förbättras under pressade förutsättningar. Jag slår knut på min kreativitet för att få allt att fungera – men frågan är om någon högre upp i organisationen funderar på hur vi lärare i ämnen som bild ska lyckas med detta ökade individualiseringskrav.

Jag hoppas att mina erfarenheter kan bidra till att synliggöra de stora krav som ställs på lärare i en allt mer individualiserad skola. Med gemensamma krafter och öppen dialog kan vi hitta vägar för att förbättra anpassningar och stödet till eleverna – och samtidigt göra läraryrket hållbart och meningsfullt även under pressade förutsättningar. Jag ser fram emot att höra andras tankar och idéer kring detta!

(Bearbetad version av gammalt inlägg)